Dagsarkiv: 21 maj, 2012

Glöm inte bort 2009

Det är så lätt att bara gasa på och inte stanna upp och se vart man har varit. Att ta en sekund och tänka efter. Att komma ihåg. Låt mig ta er tillbaka tre år till sommaren 2009. Någonstans i Västmanland sitter en människa, man, 31 år gammal, på en kontorsstol i källaren. Klockan är runt midnatt. Fingrarna dansar över tangentbordet. En ny idé förverkligas. Koncentrationen är total. Rad efter rad av kommandon skrivs. Referenslitteratur läses. På skrivbordet står tre tomma burkar energidryck. Den fjärde är halvfull. Snusdosan är på väg att ta slut, men det finns en full extra nära till hands. Pappret från ett par Snickers ligger i papperskorgen. Kroppen är hög på socker, koffein och nikotin.  Endorfin-nivån är skyhög, lika så kortisol-nivån. Framsteg! Klockan har blivit långt efter midnatt. Ner i sängen för att sova ett par timmar innan det är dags för nästa arbetspass.

Nästkommande morgon när klockan ringer stiger personen upp, knappt vid medvetande. Mår illa och är lättirriterad. Skippar frukosten. Tar bilen till kontoret. Morgon-snusen tillsammans med 4-5 koppar svart kaffe tvingar igång kroppen. Men inte förrän framåt tio-snåret är kroppen och sinnet på någon slags normal nivå. En förmiddag går. Lunch äts hemma, som vanligt, en frys-pizza värms på och förtärs med ett par glas cola. Måste ha koffein och socker för att orka. Tillbaka på jobbet. Palt-koma. Trött. Mer kaffe. Orkar med knapp marginal med eftermiddagen.

Hemma från jobbet är kroppen helt slut. Det finns ingen som helst energi kvar. Landar i soffan liggandes och somnar till reflektionen över att detta kan inte vara normalt. Ska det vara så här? Vaknar, äter något, cola, energidryck och mer snus. Nu kör vi!

Så börjar det om igen.

Pollen-säsongen och värme som hör våren och sommaren till var verkligen något som tog hårt. Pollen gjorde mig extra trött, svårt att andas, kli i ögonen och värmen var en pärs. Svettades kopiöst. Sol var djävulens påfund.  Fysisk aktivitet var förenat med livsfara – bokstavligen. Pulsen var både oroväckande hög och hård. Hjärtat bultade som en hammare som ville slå hål på bröstkorgen. Blodtrycket gjorde att det tjöt i öronen och huvudvärken var ständigt närvarande. Ett psoreasisexem  på magen kliade som tusan och flagnade. Knän och leder värkte. Och varför försämrades synen på höger öga?

Att inte se alla varningsignaler är, så här efteråt, ett under. Eller kanske en stilstudie i förnekelse. Även om vikten hade varit normal borde alla hälsoproblem varit nog för att oroa vem som helst. Sedan var det ju det där med vikten. 155 kilo. Ja. Det var liksom ingen mening. Det var jag. En tjockis. Min mentala bild var en tjockis som var smart. Det jag saknade i fysik kompenserade jag mentalt. Trodde jag i alla fall. Lite visste jag då att faktiskt dopade hjärnan på bekostnad av min fysik. Om jag bara vetat vad jag vet idag.

Det är så lätt att glömma vart man kommer ifrån. Vart man har varit. Vem man var. Det är så lätt att bara se de utmaningar man har framför sig och inte se vilka man faktisk klarat av. Ibland måste man stanna upp. Reflektera. Komma ihåg. Resan har varit lång, mödosam ibland. Siffran på vågen säger inte ens hälften av sanningen. Den riktiga vinsten är, när allt kommer omkring, att få tillbaka hälsan.

Annonser
%d bloggare gillar detta: