Glöm inte bort 2009

Det är så lätt att bara gasa på och inte stanna upp och se vart man har varit. Att ta en sekund och tänka efter. Att komma ihåg. Låt mig ta er tillbaka tre år till sommaren 2009. Någonstans i Västmanland sitter en människa, man, 31 år gammal, på en kontorsstol i källaren. Klockan är runt midnatt. Fingrarna dansar över tangentbordet. En ny idé förverkligas. Koncentrationen är total. Rad efter rad av kommandon skrivs. Referenslitteratur läses. På skrivbordet står tre tomma burkar energidryck. Den fjärde är halvfull. Snusdosan är på väg att ta slut, men det finns en full extra nära till hands. Pappret från ett par Snickers ligger i papperskorgen. Kroppen är hög på socker, koffein och nikotin.  Endorfin-nivån är skyhög, lika så kortisol-nivån. Framsteg! Klockan har blivit långt efter midnatt. Ner i sängen för att sova ett par timmar innan det är dags för nästa arbetspass.

Nästkommande morgon när klockan ringer stiger personen upp, knappt vid medvetande. Mår illa och är lättirriterad. Skippar frukosten. Tar bilen till kontoret. Morgon-snusen tillsammans med 4-5 koppar svart kaffe tvingar igång kroppen. Men inte förrän framåt tio-snåret är kroppen och sinnet på någon slags normal nivå. En förmiddag går. Lunch äts hemma, som vanligt, en frys-pizza värms på och förtärs med ett par glas cola. Måste ha koffein och socker för att orka. Tillbaka på jobbet. Palt-koma. Trött. Mer kaffe. Orkar med knapp marginal med eftermiddagen.

Hemma från jobbet är kroppen helt slut. Det finns ingen som helst energi kvar. Landar i soffan liggandes och somnar till reflektionen över att detta kan inte vara normalt. Ska det vara så här? Vaknar, äter något, cola, energidryck och mer snus. Nu kör vi!

Så börjar det om igen.

Pollen-säsongen och värme som hör våren och sommaren till var verkligen något som tog hårt. Pollen gjorde mig extra trött, svårt att andas, kli i ögonen och värmen var en pärs. Svettades kopiöst. Sol var djävulens påfund.  Fysisk aktivitet var förenat med livsfara – bokstavligen. Pulsen var både oroväckande hög och hård. Hjärtat bultade som en hammare som ville slå hål på bröstkorgen. Blodtrycket gjorde att det tjöt i öronen och huvudvärken var ständigt närvarande. Ett psoreasisexem  på magen kliade som tusan och flagnade. Knän och leder värkte. Och varför försämrades synen på höger öga?

Att inte se alla varningsignaler är, så här efteråt, ett under. Eller kanske en stilstudie i förnekelse. Även om vikten hade varit normal borde alla hälsoproblem varit nog för att oroa vem som helst. Sedan var det ju det där med vikten. 155 kilo. Ja. Det var liksom ingen mening. Det var jag. En tjockis. Min mentala bild var en tjockis som var smart. Det jag saknade i fysik kompenserade jag mentalt. Trodde jag i alla fall. Lite visste jag då att faktiskt dopade hjärnan på bekostnad av min fysik. Om jag bara vetat vad jag vet idag.

Det är så lätt att glömma vart man kommer ifrån. Vart man har varit. Vem man var. Det är så lätt att bara se de utmaningar man har framför sig och inte se vilka man faktisk klarat av. Ibland måste man stanna upp. Reflektera. Komma ihåg. Resan har varit lång, mödosam ibland. Siffran på vågen säger inte ens hälften av sanningen. Den riktiga vinsten är, när allt kommer omkring, att få tillbaka hälsan.

Ny taktik

Jag vet inte om något händer med min vikt. Har inte vägt mig på två veckor. Jag tror inte det. Samma hål på skärpet som tidigare. Har dock varit noga med vad jag äter. Däremot har arbetsbelastningen på jobbet varit extremt hög vilket resulterar i höga stress-nivåer (trolig kortisol-ökning), vilket inte är bra om man ska gå ner i vikt.

Min nya plan är att helt enkelt vara tålmodig. Inte tänka vikt eller mat, utan bara göra. Låta vardagen flyta på så gott det går utan att falla i några kolhydratsfällor. Till detta hör att inte röra vågen. Just nu känner jag inget behov eller nyfikenhet av att ta reda på vikten. Den är vad den är och när kroppen är redo kommer den att reglera det, är min tanke. Åter igen så måste jag våga släppa kontrollbehovet. Jag går inte ner mer eller mindre i vikt bara för att jag väger mig. När jag gick ner den största delen av min övervikt så vägde jag mig en gång per vecka som mest. Oftast med större intervall.

Till min hjälp har jag faktiskt våren och den annalkande sommaren. Att vara sysselsatt med utomhus-aktiviteter är en bra distraktion. Dessutom får man ju både D-vitamin, frisk luft och naturlig träning. Inte dumt alls.

Stiltje, sådd, snus och sånt

Det var ett tag sedan jag skrev något. Anledningen är tyvärr ganska enkel – det händer inte mycket. Att tänka så kan vara lite farligt eftersom det indikerar att vad som är stabilt är negativt. Så är det så klart inte. Det är till exempel mycket positivt att jag fortfarande är snus-fri. Priset för detta är fortfarande 20 kilo upp i vikt. Dessa verkar sitta som berg. Under snart två månader har jag försökt få kroppen att släppa på dessa kilon, men det vill sig helt enkelt inte. Som vanligt är det det stora tålamodet som gäller.

Nu när våren är här fick jag äntligen utlopp för en idé jag haft länge. Det enda sättet att veta vad man stoppar i magen är att komma så nära källan som möjligt. Vad det gäller grönsaker är det mycket lättare än när det gäller kött. Så jag har anlagt ett trädgårdsland på 5 x 5 meter. Det jag har planterat är aubergine, squash,  lök och blomkål denna första säsong för att se hur det tar sig. Det är väldigt spännande.

Tecken i tiden

Idag var jag och klippte mig. Min frisör berättade glatt att hon börjat äta LCHF och gått ner 6 kilo på två månader. Inspirerad av sin syster och mig. Självklart har jag aldrig tvingat på någon min kosthållning, men jag berättar gärna om någon frågar.

På Konsum såg jag igår en skylt om det nya ”LCHF-brödet” som stod i en tom back. Brödet var slut.

På Aftonbladets löpsedel lyfts LCHF+träning fram.

På TV används LCHF för att gå ner i vikt och komma i from.

Att LCHF inte längre är en marginaliserad extrem-diet är ett faktum. LCHF håller verkligen på att bli ett vardags-begrepp. Om den stora massan av svenskarna börjar äta LCHF, eller i alla fall något som liknar detta, kommer detta att få mycket positiva konsekvenser för både folkhälsan och den svenska ekonomin. Vi lever i spännande tider. Världens största och mest misslyckade diet-experiment är på väg att ta slut.

Skönt att vara på banan igen

Två steg fram och ett tillbaka. Så har det känts ett tag nu. Men trägen vinner. Botten nåddes för ett par veckor sedan. Nu är det strikt LCHF som gäller och det har fungerat väldigt bra den gångna veckan. Resultatet på vågen säger -3 kg. Att jag är i ketos känner jag i hela kroppen. Motivationen har också varit i topp hela veckan. Majoriteten av måltiderna består av bantarbiffar + smör. Ligger alltså på mindre än 5 gram kolhydrater per dag. Som väntat mår jag toppen! När jag gått ner dessa bonus-kilon så har jag smält bort över 75 kilo, kanske kan jag också äntligen komma under 100 kg-sträcket. Fast nu ska jag ta en sak i taget, men det hjälper att ha mål.
Nikotinet då? Inte en enda prilla, inte ett enda milligram nikotin sedan jag lade av. Jag är faktiskt oroligt stolt över mig själv! Det är fortfarande tufft ibland, men det blir lättare för var dag som går.

Även om jag ibland kan låta som om vikten är överordnat så är det faktiskt hälsan som är det viktigaste för mig. Att bli nikotin-fri och att gå ner i vikt har varit de två största orsakerna till min ohälsa, även om jag för tre år sedan aldrig någonsin hade erkänt det. Nu står jag på åskrönet och kan faktiskt se hur ett friskt och hälsosamt liv kan se ut. Om det sedan tar mig ytterligare två eller tre år att nå dit, ja då må det så vara. Jag har egentligen inte bråttom , huvudsaken är att jag kommer dit, inte när.

Linjen i sanden

Detta är dagen då det vänder. För lite mer än sex veckor sedan slutade jag snusa. Straffet var 20 kilos vikt-uppgång för att jag förkastade giftet. Således väger jag in mig på 120 kilo. Måtten har jag inte tagit ännu, men de kommer.

Min nya LCHF-regim kommer till en början att vara brutal. Under två månaders tid tänker jag i princip leva på Bantarbiffar, ägg och vatten. De regler jag satt upp för mig själv är:

1. Ät en bantarbiff  á 200 gram + 20-30 gram smör/majonäs när det kurrar i magen
2. Vid stort sug ska kokt ägg + smör eller majonäs ätas.
3. Inget smaksatt mineralvatten, bara kranvatten i fri mängd
4. Äta tillskott i form av D-vitamin, magnesium och OMEGA-3
5. Hålla mig sysselsatt

Jag är fullt medveten om att detta är en extrem form av LCHF och i princip kommer jag att nolla kolhydrats-intaget. Men extrema situationer kräver extrema åtgärder. Dessutom vet jag av erfarenhet att det enda sättet för mig personligen att klara av något är att gå ”all-in”. Nu gäller det att hålla motivationen på topp, något som jag byggt på under ett par veckors tid genom att mentalt peppa och förbereda mig.

Nu kör jag utan skyddsnät. Inga kolhydrater. Inget nikotin. Inga ursäkter. Mot hälsa!

4 veckor – still going strong

Nu har det gått fyra veckor sedan jag tog den sista prillan. Det är inte så att jag sörjer det, men det känns konstigt. Som att man tappat någonting. Vanan att ha något under läppen. Känslan av att ha dosan i vänster bakficka.

All fokus ligger just nu på att hålla nikotinsuget i schack. Kolhydrats-monstret dyker upp då och då. Ibland orkar jag stå emot, ibland inte. Så är det. Att komma på banan med kosten får jag göra helt när det finns energi nog. Just nu gör det inte det. Bara att gilla läget och se långsiktigt på det hela. Vad gör det om jag går upp lite i vikt nu, så länge jag vet hur man blir av med dom igen och att jag är kvitt snusandet? Då har jag vunnit i det långa loppet.

Min sambo håller också på att sluta. Hon har valt att trappa ned istället för mig, som gjorde en cold-turkey. Hon är nu i det läget där hon är helt utan snus och känner tydligen av det ordentligt. I alla fall märks det på humöret. Duck and cover!
Oavsett vilket metod vi valt så är förhoppningen att en ökad hälsa och bättre ekonomi kan göra att vi får längre tid tillsammans och att vi kan unna oss att göra något extra roligt varje år istället för att lägga pengarna på ett beroende.

Tre veckor utan snus – sväller som en ballong

Nu har det snart gått tre veckor sedan jag slutade med snuset. Under dessa tre veckor har jag enbart tagit en enda snus, en liten portionssnus. Detta till trots är varje dag en kamp. Vissa dagar går lättare, andra måste jag verkligen bita ihop. Det är just de dagar som är jobbigare som också ställer till det med kosten. Medvetet tillåter jag mig själv att göra avsteg när det är som jobbigast med snuset. Anledningen är rätt enkel och det är att vikten kan jag alltid ta tag i igen när det värsta snus-suget lagts sig. Dock kostar dessa avsteg på. Jag sväller upp som en ballong.

Värt att notera är att hunger-signalerna som tog mig ett år att komma i takt med nu är helt trasiga igen. Jag har ingen som helst aning om jag är hungrig, sugen eller vad det är. Känner mig förvirrad, frustrerad och besviken.

Som kompensation för eventuella depressioner, som jag läst kan komma, har jag ökat dosen D-vitamin ännu mer. Är nu uppe i 10000 IU och det verkar fungera rätt bra. Jag känner mig inte deprimerad trots att jag ibland kan känna irritation eller frustration. Ett tips till den som gör samma resa som jag.
För att återknyta till vikten så är det väldigt svårt för mig att låta bli att kämpa mot flera mål samtidigt. Jag vill sluta snusa samtidigt som jag vill äta strikt LCHF och fortsätta må bra och tappa vikt. Tyvärr har jag inte motivation/disciplin/energi att helhjärtat engagera mig i dessa två mål samtidigt. Just nu måste jag prioritera nikotin-avvänjningen eftersom alternativet att börja snusa igen inte finns på kartan. I så fall har jag gått upp en himla massa kilon  och gått igenom tre veckors lidande helt i onödan.

Detta är bland det svåraste jag någonsin gjort…

Snart två veckor

Det har (i morgon) gått två veckor sedan jag slutade snusa. Äntligen börjar jag fungera igen. Nikotin-suget är nu nästan helt borta, men det gäller bara det fysiska behovet. Vad gäller det psykiska behovet så undrar jag om det någonsin släpper helt. Varje dag är en kamp, som bara blir lättare med tiden, men som aldrig helt upphör. Just nu så ”fuskar” jag dessutom eftersom jag använder substitut (nikotinfritt snus).  Ovanan att alltid ha något under läppen är mycket, mycket stor. Den ska brytas den också. Men inte nu. Jag måste ta en sak i taget. Ibland en timme i taget, ibland en dag.

Nio dagar utan snus

Helt otroligt,  jag har inte tagit något nikotin på över en vecka! Från att ha varit stor-snusare av groteska proportioner till att vara nikotinfri. Dock är jag fruktansvärt medveten om att det är en skör seger och att jag hela tiden måste vara vaksam på mina impulser och begär. Men den värsta nikotin-abstinensen har försvunnit. Att bryta själva vanan med att ha något under läppen får vänta ännu ett tag, just nu har jag nikotinfritt substitut. Det fungerar väldigt bra för mig.

Sedan har vi sorgebarnet som är vikten. Efter chock-noteringen på +12 kg har ett av dessa försvunnit, och det fort. Jag har kissat extremt mycket de sista dagarna utan att ha druckit mer. Min gissning är att det är extremt mycket vätska som samlats i kroppen på grund av en kombination av slarv men också genom en stress-reaktion när nikotinet försvann. Nu är jag i alla fall på banan igen med strikt LCHF och det känns bra. Gäller bara att hålla motivationen brinnande både vad gäller kosten och snus-slutandet.